En introduktion till bönen

Publicerat 

Vi vill lägga ett större fokus på bönen i vår församling. Det finns mer att lära, mer att upptäcka om Gud i våra liv om vi tar oss tillfälle att vara tillsammans med honom. Men hur ska man be? Det är inte så lätt att veta det. Jag vill i den här inledningen av församlingsbladet ge hjälp till riktning för vår bön. Det är nämligen så att vi kan be på flera olika sätt. Inte så att jag vill framhålla något sätt att be som bättre än något annat, utan för att visa på att olika typer av bön kan komplettera varandra.

Det finns mer att lära, mer att upptäcka om Gud i våra liv om vi tar oss tillfälle att vara tillsammans med honom.

Det mest naturliga vi tänker på när det handlar om att be är förbönen. Där säger vi till Gud vad vi vill ska ske. En del kan tycka att det är onödigt: ”Det jag ber för händer ändå inte.” Det kan vara en upplevelse att verkligheten är så. Men vi får komma ihåg att bön handlar om att ha en relation med Gud, inte i första hand om att allt det vi vill ska hända. Att dela vad man önskar i bönen är att dela livet med Gud. Det är det viktigaste. Sen tror jag att Gud kan svara på bön. Det är svårt att svara på varför Gud inte alltid svarar på bön. Men om vi har ögon och öron öppna kan vi se att Gud svarar på bön oftare än vi tror.

Ett annat sätt att be på är lovprisningen. Det handlar om att lova Gud för den Gud är. I förundran inför skapelsen och det liv som vi fått att förvalta. Det är att prisa för Guds makt och kärlek. Att lovprisa är att vara gudstillvänd. ”Herren vänder sitt ansikte till dig” hör vi läsas i välsignelsen. När vi lovprisar vänder vi våra ansikten mot Herren. Lovprisning innebär att vi säger inför Gud hur stor Han är. Det är att låta Gud vara Gud.

”Förlåt oss våra skulder” ber vi i Herrens bön. Lovprisningen av Guds ofelbarhet och storhet kan lätt leda tanken till den egna bristfälligheten och litenheten. Oavsett tro så kan alla människor se att man handlar fel ibland och vi kan tro på en Gud som vill förlåta. Bekännelsebönen är en annan viktig bön, mest för vår egen skull, för att se över mitt eget liv, och för att uppleva befrielse och att vilja växa som människa.

När vi upplever denna förlåtelse från Gud kan bönen lätt gå över i en annan typ av bön, och det är tackbönen. I tacksamhet för förlåtelsen men också annat i livet som vi har att tacka för. Denna bön kanske en del tycker är samma som lovprisning, och jag tycker inte att det är vattentäta skott mellan olika typer av böner utan de kan få blandas. Men om lovprisningen har fokus på Guds storhet så har tackbönen mer fokus på de gåvor som Gud ger oss.

Jag läste om en doktor som varje morgon brukade tänka igenom kroppen – hjärtat, hjärnan, cellerna och immunförsvaret – och så brukade han tacka Gud för de finesser som gjorde livet möjligt. Som läkare fick han höra så mycket om det som inte fungerade på kroppar att det var lätt att glömma bort den övervägande majoritet som fungerade bra. Och det behöver vi inte vara läkare för att inse, vi kan ändå tacka Gud för våra kroppar och allt med dem som fungerar. Vi får tacka för att vi har mat att äta, för den familj vi har, för livet som Gud gett oss. Du har nog exempel på saker att tacka för. Tacket kan sen leda tillbaka till förbönen genom att man efter tacket kanske ser de behov man har.

och så brukade han tacka Gud för de finesser som gjorde livet möjligt

Förbön, lovprisning, bekännelse, tack. Vi får be på olika sätt. Kanske inte i den här ordningen alltid men vi kan ha en hjälp i att se att vi kan tala med Gud på olika sätt. I bönen är det också viktigt att vi tar tillfällen att lyssna, att inte bara själv prata på utan att Gud kan få tala. Våra bönetillfällen får bli en övning för resten av våra liv då vi, när vi vill, kan få ha kontakten med Gud.

Det berättas om en 106-årig munk som får frågan om han kommit underfund med allt efter 80 år i kloster. Det är en yngre broder, i 60-årsåldern, som ställer frågan och när han inte får något direkt svar blir han nervös om frågan var knasigt ställd. Efter en tid lutar sig däremot 106-åringen framåt och säger med sin väsande stämma: ”Ånej, det finns mycket kvar att lära sig.” Det finns alltid mer för oss att lära om bön.

/Andreas Löwkvist

Andreas var tidigare ungdomsledare och senare pastor i Betlehemskyrkan i Gävle.